Idag efter lunch så var vi och promenerade, ca. 1 timme. Vi gick vägar som vi inte brukar gå så ofta, så det var många, nya, spännande dofter!

När vi kom hem var det dags att äta middag och vila en stund innan kvällens träningspass. Paula fick börja. Hon fick fortsätta träningen med att markera "rätt" burk, alltså där godisbiten låg. Förut har Paula krafsat på burken, men idag förstod hon att hon skulle lägga sig framför burken för att markera! Efter det så tränade hon på att lägga tidningspappret i skräpkorgen. Idag började hon att lyfta pappret ifrån golvet (annars ska vi ju riva pappret, när vi får paket!). Nästa gång som hon tränar detta moment så ska matte vänta med klicket tills Paula gör minsta lilla ansats att lyfta pappret emot skräpkorgen.

Ruben fick träna sedan, på samma 2 moment. Ruben har verkligen förstått hur han ska göra 1:a momentet; att sticka ner huvudet/nosen i båda burkarna och sedan lägga sig framför den där godiset finns! Sedan tränade han nästa moment. Han lyfte också upp pappret ifrån golvet så han ska också, nästa gång, få klicket när han lyfter det emot skräpkorgen.

Och till sist så var det min tur. Jag fick bara ha en burk, för att bara koncentrera mig på att lägga mig, som markering. Jag tränar ju också på att lägga hundmatsburkarna i en papperspåse, så jag fick fundera ett ögonblick på vad jag skulle göra! Men, jag är ju som tur är lättlärd, så jag la mig snabbt framför burken.

Nästa gång så ska jag också träna med 2 burkar, för att  lära mig att först nosa i båda för att veta vilken som är den rätta burken och sedan markera.
Efter det så var det dags för mig också att plocka tidningspapper. För mig är också utmaningen att INTE börja riva i pappret! Men, det gick bra! Jag lyfte pappret och jag lyfte det högt, så matte tror nog att jag snart lär mig att lägga det i skräpkorgen!

Sedan fick jag köra några pass med att komma med träapporten i utgångsställning och nu har jag förstått att den INTE ska upp i mattes famn.
Till sist så fick vi alla söka godisbitar!

Och, förresten, imorgon är vi med i Norrbottens-Kuriren!

LYCKA

Nu när vi skriver bloggen så är det förmiddag så vi har inte hunnit träna något ännu!
Igår, så hade vi ju besök av Norrbottens-Kuriren. Det var kul! Förutom intervjun så tog han några bilder på mig och matte tillsammans och vi får ju se vilken dag det kommer i tidningen!

På kvällen så åkte vi till boendet och där fick jag en överraskning; min brukare gav mig en alldeles egen vante! Oj så jag lekte med den och bar omkring på den! Nu har vi besökt boendet, varje vecka, i ett halvårs tid.
Och även om både jag och matte tycker att det är väldigt roligt så är det ett JOBB för oss och vi är där därför att brukaren har velat ha besök av en hund. Varje besök är noga planerat av matte så att det ska vara utvecklande för brukaren. Om vi en måndag t.ex ska träna viltspår så har matte med sig blod, älgklöv etc. Sedan har Matte planerat träningen som så att brukaren, de första gångerna, får hjälp med att lägga spåret för att lära sig hur man gör. Efter det så har brukaren själv lagt spår och sedan gått spåret med mig. Brukaren har då utvecklats; från att tycka att det varit obehagligt med blod, själv kunnat gå och lägga ut blodspår!

På samma sätt är det med all träning som jag och brukaren gör tillsammans, alltså planerad av matte och utvecklande för brukaren! Även våra promenader tillsammans är givande för brukaren. Hon håller ju i mitt koppel och tar själv ansvar för mig vid t.ex hundmöten, även om matte finns med i bakgrunden. Matte tycker att det är fantastiskt att höra brukaren säga: "Lycka är som medicin för mig!".

Brukaren har också under dessa månader, mer och mer börjat ta egna initiativ till vad vi kan göra tillsammans och det ser matte som mycket positivt! Och även fast matte och brukaren såklart pratar med varandra om allt möjligt under våra besök så är matte fullkomligt medveten om att det är JAG som är den viktiga!

Med sin förra hund, Aston, så besökte matte ett annat boende. En av de boende var fullkomligt livrädd för hundar och sprang in på sitt rum så fort hon såg Aston! Men efter ett halvår, med besök en gång i veckan, så säger plötsligt en av personalen: "Titta!". Och där står den livrädde boenden, alldeles bredvid Aston och tittar på honom, länge! Otroligt! Så jobbet som assistanshund är ju såklart väldigt viktigt! Och det är verkligen något som matte vill fortsätta med och brinner för! Hon vet ju själv, av egen erfarenhet, vad en hund kan betyda och åstadkomma!

LYCKA